Ett hjärta i mörkret.
Idag för precis ett år sen såg jag teatern Baghdad Burning. Det var en oförglömlig kväll! :) *tänker tillbaks*
Det lite lustiga med det här är att ungefär vid samma tid i år gick jag exakt samma väg ner på stan. Och jag hade samma jacka på mig också. *skrattar* Fast det regnade den här gången, det gjorde det inte förra gången.
Då var det stjärnklart ute.
På vägen hem från stan fotade jag denna bild.
Det lite lustiga med det här är att ungefär vid samma tid i år gick jag exakt samma väg ner på stan. Och jag hade samma jacka på mig också. *skrattar* Fast det regnade den här gången, det gjorde det inte förra gången.
Då var det stjärnklart ute.
På vägen hem från stan fotade jag denna bild.
Brandövning.
I Torsdags hade dom tydligen brandövning på dagis. Det stog på den lilla whiteboarden ute i hallen när jag gick in och skulle hämta David. Och jag undrade ju för mig själv hur i hela världen det hade gått. Jag vet ju hur David är.....
Numera får dom ju inte heller köra igång brandlarmet under övningarna för att småttingarna kan bli riktigt rädda.
Istället är det en fröken från nån av dom andra avdelningarna som kommer och talar om att "nu brinner det och alla måste gå ut".
Jag frågade en av Davids fröknar hur det hade gått med brandövningen den där dagen och hon började gapskratta. Då förstog jag ju att mina farhågor var besannade. Men inte på det viset jag hade trott.
Han hade kutat runt och skrattat och flaxat med armarna och ropat: "De binner! De binner!" och varit alldeles överlycklig. Jag gissar mig till att personalen fick jaga honom och försöka få fatt i honom och ta ut honom.
Personalen hade väl konstaterat ganska snabbt att honom skulle dom få sätta i en barnvagn om det verligen gällde för David sticker så fort att han får möjlighet. Och han sopar igen alla spår efter sig också genom att stänga dörrar och grindar efter sig så det är tur att alla på dagis vet på vilken avdelning han går.
Här hemma spelar det inte längre nån roll om jag låser dörren ut till glasverandan och ytterdörren.
Han släpar bara fram en stol och ställer framför dörren till glasverandan och låser upp och sen går han och hämtar sin vagn och drar iväg den till ytterdörren och ställer sig i den och låser upp ytterdörren. Sen är det klart.
Skorna har han redan lärt sig att ta på sig själv också. På rätt fot dessutom!
Numera får dom ju inte heller köra igång brandlarmet under övningarna för att småttingarna kan bli riktigt rädda.
Istället är det en fröken från nån av dom andra avdelningarna som kommer och talar om att "nu brinner det och alla måste gå ut".
Jag frågade en av Davids fröknar hur det hade gått med brandövningen den där dagen och hon började gapskratta. Då förstog jag ju att mina farhågor var besannade. Men inte på det viset jag hade trott.
Han hade kutat runt och skrattat och flaxat med armarna och ropat: "De binner! De binner!" och varit alldeles överlycklig. Jag gissar mig till att personalen fick jaga honom och försöka få fatt i honom och ta ut honom.
Personalen hade väl konstaterat ganska snabbt att honom skulle dom få sätta i en barnvagn om det verligen gällde för David sticker så fort att han får möjlighet. Och han sopar igen alla spår efter sig också genom att stänga dörrar och grindar efter sig så det är tur att alla på dagis vet på vilken avdelning han går.
Här hemma spelar det inte längre nån roll om jag låser dörren ut till glasverandan och ytterdörren.
Han släpar bara fram en stol och ställer framför dörren till glasverandan och låser upp och sen går han och hämtar sin vagn och drar iväg den till ytterdörren och ställer sig i den och låser upp ytterdörren. Sen är det klart.
Skorna har han redan lärt sig att ta på sig själv också. På rätt fot dessutom!
Bara tråkigheter.
Det har varit en väldigt dämpad stämning på skolan idag efter mordet på Zayd. Klockan 11.00 hade vi en tyst minut för honom och dom som ville fick gå till ett speciellt rum och skriva en sista hälsning till honom och hans anhöriga. I entren hade dom ordnat ett bord med blommor, tända ljus och två foton på honom. Det var så fint tyckte jag.
