Kattastrofen

Ja den här veckan kan man väl kanske summera som rena rama helvetet.
Nog för att allt som hänt tidigare under veckan har varit irriterande och jag har varit på dåligt humör.  Men allt det har varit en fis i rymden i jämförelse med det som hände nu ikväll.... det här blev bara för mycket.

Tidigare i veckan drömde jag nåt som jag tänkt på ända sen dess faktiskt och oroat mig en smula för vad som egentligen skulle kunna tänkas hända.
Jag drömde att jag var i en lokal nånstans med en massa annat folk och vi skulle ha bågskytte tävling.
Jag sköt mina pilar och träffade tavlan riktigt bra. När det momentet var avklarat skulle vi helt plötsligt göra nånting helt annat. Alla dom andra visste precis vad dom skulle göra och började på. Där stog jag och kände mig en smula handfallen och visste liksom inte alls vad jag skulle göra.
Det kom fram en indian till mig och gav mig en totem som såg ut som en napp med en döskalle målad på den och en kaninsvans eller nåt som hängde ned från den. Och den där totem grejen hängde han på en krok ovanför mig.
Jag tog min totem och höll den i min högra hand och plötsligt var det som om jag hamnade i trance.
Framför mig hade jag penslar och målarfärg och jag tog en pensel och började måla samtidigt som jag sa nånting på ett språk som jag inte förstog. Jag målade och målade och när tavlan var klar så vaknade jag liksom upp ur mitt trance tillstånd och såg vad jag hade målat.
Det var tre svartvita katter. Den i mitten satt vid ett runt litet träbord med tre ben och den katten såg inte allt för pigg ut.
Dom andra två katterna stog på varsin sida om honom, en bit ifrån och tittade på honom.
Medan jag betraktade tavlan så upprepade jag samma ord hela tiden och fortfarande på ett språk som jag inte förstog.
Det kom fram en man till mig och sa glatt att jag hade använt dom dyraste färgerna till den här tavlan.
Själv hade jag svårt att tro att jag ens kunde måla nåt sånt där och jag frågade honom om vad dom där orden jag hela tiden upprepat betydde. Och han svarade mig: "Nära döden, nära döden".
Jag blev chockad och vände mig om och såg en indian som stog bakom mig. Jag kröp upp i hans famn, kramade honom och grät och sa "nej nej nej nej" hela tiden. Men han bara log. Och där vaknade jag.

Det första jag tänkte på när jag vaknade var: "Vem ska dö?" Min första tanke var att det säkert var pappa.
Och jag har som sagt varit väldigt orolig efter den här drömmen.
Nu ikväll kl. 23.30 dog min äldsta katt Findus helt plötsligt och oväntat.

Allt har varit precis som vanligt och han har inte visat några som helst tecken på att han skulle vara sjuk eller så.
Igår kväll började han plötsligt yla, jama och spinna och sprang och svansade runt mig hela tiden och kelade.
Jag tänkte att han var kanske hungrig så jag gav honom mat och han lugnade ju ner sig då så allt var som vanligt igen.
Och nu ikväll vid 19.00 tiden så började han yla, jama, spinna och springa runt och svansa runt mig igen och verkade liksom orolig. Jag fick för mig att han kanske hade ont nånstans så jag klämde och kände lite på honom men han sa liksom inget. Bara kelade och gosade med mig extremt mycket.
Sen började han plötsligt att flåsa som en hund, kutade runt och verkade som att han hade ont nånstans igen.
Men han la sig ner efter en stund och låg stilla. Dom andra två katterna började smyga fram och titta lite på honom men höll sig lite på avstånd.

Jag beslutade mig för att avvakta lite för att se hur det hela utvecklades innan jag ringde veterinären.
Och efter en stund så var allt lugnt och bra igen.
Men under hela kvällen så blev han så där till och framåt 22.30 så hade han blivit sämre så jag ringde min syster och frågade om hon kunde tänka sig att ställa upp och köra mig till veterinären om jag fick komma dit akut. Och jo det kunde hon sa hon. Jag skulle bara hämta tvätten och sen skulle jag ringa veterinären direkt.
Och jag hann bara ställa ner tvätten på golvet när han plötsligt fick ett krampanfall och föll ihop på golvet med kraftiga ryckningar i hela kroppen. Jag kastade mig ner på golvet till honom och tänkte att nu är det kört.
Men han lugnade ner sig efter en stund och jag skyndade mig att ringa veterinären och under samtalets gång så blev han bara sämre och sämre. Han rusade runt, runt överallt, flåsade och hade stora, stirriga ögon, morrade och hade sig hela tiden.

Först lät det inte som att veterinären hade möjlighet att ta emot oss ikväll men när han hörde hur katten lät så frågade han hur fort vi kunde ta oss dit. Jag sa att vi kan åka på stört så vi är där inom 30 minuter och det lät bra sa han.
Jag tog fram kattburen och la ett badlakan där och placerade en flåsande Findus där i.
Sen gick jag iväg på toa och så hämtade jag en tröja och skulle precis ta på mig skorna och ta honom och gå ut när jag tyckte att han var så väldigt tyst där i buren. Och när jag tog av locket så andades han inte längre.....
Det handlade om ett par minuter bara. Jag har gråtit hysteriskt hela kvällen.
I 12 år har han funnits hos mig och varit mitt stora stöd här i livet. Och nu finns han helt plötsligt inte längre.
Det går inte att med ord beskriva den tomhet han lämnat efter sig.
Hans personlighet var så stor. Det märks inte att jag har två katter kvar, det är som om jag inte skulle ha några husdjur alls. Så stor var han och så stor plats tog han.
Jag förstår inte hur jag ska kunna sova utan att ha honom spinnandes vid min huvudkudde.
Vi stog varandra så nära som en människa och en katt kan göra. Nu känner jag mig halv!

Ja igår gjorde jag ju verkligen skäl för mitt smeknamn måste jag säga.
Pv och jag satt och pratade med Gunnar och Jonathan idag på svenska lektionen.
Och hur det nu var så började Gunnar att berätta en massa grejor som han varit med om och sånt där så vi hade ju en smula roligt då.
Bland annat så blev det prat om fester och sprit och han sa att han var väldigt billig i drift för han tålde typ ingenting.
Och så rabblade han upp nån spritsort och sa till mig att om jag drack en kvarting av det så skulle jag förmodligen klara det bättre än honom.
Varpå jag svarade att jag inte visste vad det där var för nånting för jag dricker inte alkohol över huvudtaget. Och att dom enda spritsorterna jag kände till var Vodka och Koskenkorva....
Dom höll ju på att dö av skratt. Det lät ju som om jag vore värsta grogg-haggan!

Ja det var väl ungefär dagens höjdpunkt. Efter det gick allt bara utför och dagen kändes bara allmänt skit och man ramlade ner till jorden igen.
Jag vill ha tillbaks mina rosa moln!!!!  

Ja det är väl ungefär den bästa beskrivningen på mig just nu. Det hela började med att Pv svävade på rosa moln hela morgonen i skolan och hon måste ha delat med sig av dom där molnen för jag seglade också iväg på högre höjder. 
Det blev ju inte många knop gjorda på lektionerna kändes det som.
Inte vet jag om det var så mycket bättre idag, även om vi nu ramlat ner på jorden igen vid det här laget.
Imorse lyckades jag tex gå över en isig gata utan att halka, men jag snubblade på trottoarkanten och höll på att ramla där det var bar mark! Och när jag drack vatten på toa så höll jag på att kasta muggen i toan istället för i papperskorgen.
Och hela dagen idag har jag varit tankspridd, haft överskottsenergi och velat göra en massa saker samtidigt. 
När jag kom hem satte jag igång och tokstädade.
Jag fick väl syrebrist eller nåt när jag var så där högt upp på dom där rosa molnen.... eller så är det kanske det vackra vädret som gjort att jag blivit knäpp.

Här om veckan berättade mamma för mig att David hade ett favorit tv program som går på Cartoon Network.
Det heter Bernard och handlar om en isbjörn som allting går på tok för.
Och hon sa att så fort att han hör signaturmelodin till det där barnprogrammet så sitter han som ett ljus i soffan och bara tittar och sen när programmet startar så skrattar han som en tok. Jag blev lite förvånad för han har liksom aldrig varit intresserad av Tvn mer än att trycka av och på den. Men sen fick jag själv se att det hon sa var sant. Och nu i morse så tror jag nog att vi såg hans absoluta favorit avsnitt när Bernard går till gymmet.
David skrattade så han höll på att vika sig dubbel tror jag. Och allra helst när Bernard använde löpbandet!

En liten länk till just det här avsnittet: http://www.youtube.com/watch?v=dqQCwzMVNXo
Och så en liten bild på honom också.

Visst har vi kryat på oss men inatt var det ju färdigt igen.
David vaknade och hostade och spydde en massa så det var ju bara att bädda på golvet igen och sova där då.
Hurra... eller nåt.... Jag som var så lycklig över att få sova i sängen igen. *suckar*
Jag har ju ont precis överallt efter dom här nätterna på madrasser på golvet. 
Jag har konstaterat att det blir ingen riktig cowboy av mig inte.
Dom får behålla sina filtar och rulla ut dom på marken och sova under bar himmel och vara macho helt själv! Utan mig!
Jag vill ha en säng!!!

Nåja, hur som helst så är det väl inte magsjuka som David har nu iallafall.
Han kräks inte under dagtid, har inte feber, är hur pigg som helst och leker som vanligt.
Det är bara på kvällarna när han sovit en stund som han börjar hosta med sån här riktig slemhosta och sen kräks han.
Så det verkar som om det blir en slemklump i bröstet som gör att han kräks. Barn kan ju inte få ur sig sånt på samma sätt som vi vuxna så därför blir det att dom kräks istället.
Jag ska väl ringa jouren och försöka få komma till en läkare som får lyssna på honom och sen får jag be en bön att jag får nåt slemlösande åt honom så det blir bra nån gång.
Jag orkar inte sova på golvet längre.

I Måndags åkte Tony, jag, David, Anna, Connie, Susanne, Emilia och Timmy till äventyrsbadet i Sandviken.
I början var David lite fundersam över vart han hamnat och satt väl mest i mitt knä och rörde sig inte många meter ifrån mig. Connie däremot skuttade runt i vattnet och hade jättekul i den lilla plaskbassängen för dom minsta.
Men när dom drog igång vågmaskinen i den stora bassängen så blev David en smula nyfiken så vi gick ut en bit i vattnet där. Å jäklar vilka vågor det blev!
För varje våg som kom emot oss for David och jag bakåt och höll på att ramla omkull.
Det var värre att stå på den grunda delen än den lite djupare, även om vågorna var högre där.
Sen provade vi att åka i strömmen och man bara följde med och höll nästan inte på att kunna ta sig ur den.
David gillade den kan jag säga. Han skrattade och tjöt "wiiiiiii" hela tiden. Sen provade vi att simma ut i bassängen som fanns utanför också.
Och då blev han en smula fundersam men han tyckte det var lite spännande verkade det som och kastade många blickar däråt senare. Tony stack iväg och gjorde en "Ronja Rövardotter" som han kallade det för.
Han klev ur bassängen och rullade sig snön. Men han ångrade sig för det var skare så han rev sig.

Det blev några gånger till vi åkte i strömmen och guppade runt bland vågorna när vågmaskinen kördes igång.
Och David var så nöjd och glad hela tiden. Han ville inte kliva upp för fem öre.
Efter maten började jag känna mig en smula uppblåst i magen och skippade att bada nåt mer.
Och det blev bara värre och värre.
I bilen på vägen hem satt jag mest och blundade och bad till dom högre makterna att jag skulle klara mig hela vägen hem iallafall.
Jag vet inte hur långt utanför Sandviken vi hunnit men helt plötsligt så kände jag att jag höll på att svimma. 
Jag fick sitta och luta huvet åt sida mot kylväskan till och så fick Tony köra igång fläkten med kalluft hela vägen hem.
Då började det kännas lite bättre iallafall men det blev väldigt kallt i bilen.

Väl hemma blev det en magsjukehistoria som var mindre rolig med fler svimnings anfall så fort att jag reste mig.
Det enda positiva med det hela var att jag inte längre har nån gallblåsa så jag slipper den värsta delen numera.
Tony blev dålig igår morse så nu får vi se om dom andra klarar sig eller om dom också får magsjuka.
Susanne med familj ska ju åka till Åland idag och imorrn så det vore ju lite trist om dom får magsjuka på resan.