Kattastrofen

Ja den här veckan kan man väl kanske summera som rena rama helvetet.
Nog för att allt som hänt tidigare under veckan har varit irriterande och jag har varit på dåligt humör.  Men allt det har varit en fis i rymden i jämförelse med det som hände nu ikväll.... det här blev bara för mycket.

Tidigare i veckan drömde jag nåt som jag tänkt på ända sen dess faktiskt och oroat mig en smula för vad som egentligen skulle kunna tänkas hända.
Jag drömde att jag var i en lokal nånstans med en massa annat folk och vi skulle ha bågskytte tävling.
Jag sköt mina pilar och träffade tavlan riktigt bra. När det momentet var avklarat skulle vi helt plötsligt göra nånting helt annat. Alla dom andra visste precis vad dom skulle göra och började på. Där stog jag och kände mig en smula handfallen och visste liksom inte alls vad jag skulle göra.
Det kom fram en indian till mig och gav mig en totem som såg ut som en napp med en döskalle målad på den och en kaninsvans eller nåt som hängde ned från den. Och den där totem grejen hängde han på en krok ovanför mig.
Jag tog min totem och höll den i min högra hand och plötsligt var det som om jag hamnade i trance.
Framför mig hade jag penslar och målarfärg och jag tog en pensel och började måla samtidigt som jag sa nånting på ett språk som jag inte förstog. Jag målade och målade och när tavlan var klar så vaknade jag liksom upp ur mitt trance tillstånd och såg vad jag hade målat.
Det var tre svartvita katter. Den i mitten satt vid ett runt litet träbord med tre ben och den katten såg inte allt för pigg ut.
Dom andra två katterna stog på varsin sida om honom, en bit ifrån och tittade på honom.
Medan jag betraktade tavlan så upprepade jag samma ord hela tiden och fortfarande på ett språk som jag inte förstog.
Det kom fram en man till mig och sa glatt att jag hade använt dom dyraste färgerna till den här tavlan.
Själv hade jag svårt att tro att jag ens kunde måla nåt sånt där och jag frågade honom om vad dom där orden jag hela tiden upprepat betydde. Och han svarade mig: "Nära döden, nära döden".
Jag blev chockad och vände mig om och såg en indian som stog bakom mig. Jag kröp upp i hans famn, kramade honom och grät och sa "nej nej nej nej" hela tiden. Men han bara log. Och där vaknade jag.

Det första jag tänkte på när jag vaknade var: "Vem ska dö?" Min första tanke var att det säkert var pappa.
Och jag har som sagt varit väldigt orolig efter den här drömmen.
Nu ikväll kl. 23.30 dog min äldsta katt Findus helt plötsligt och oväntat.

Allt har varit precis som vanligt och han har inte visat några som helst tecken på att han skulle vara sjuk eller så.
Igår kväll började han plötsligt yla, jama och spinna och sprang och svansade runt mig hela tiden och kelade.
Jag tänkte att han var kanske hungrig så jag gav honom mat och han lugnade ju ner sig då så allt var som vanligt igen.
Och nu ikväll vid 19.00 tiden så började han yla, jama, spinna och springa runt och svansa runt mig igen och verkade liksom orolig. Jag fick för mig att han kanske hade ont nånstans så jag klämde och kände lite på honom men han sa liksom inget. Bara kelade och gosade med mig extremt mycket.
Sen började han plötsligt att flåsa som en hund, kutade runt och verkade som att han hade ont nånstans igen.
Men han la sig ner efter en stund och låg stilla. Dom andra två katterna började smyga fram och titta lite på honom men höll sig lite på avstånd.

Jag beslutade mig för att avvakta lite för att se hur det hela utvecklades innan jag ringde veterinären.
Och efter en stund så var allt lugnt och bra igen.
Men under hela kvällen så blev han så där till och framåt 22.30 så hade han blivit sämre så jag ringde min syster och frågade om hon kunde tänka sig att ställa upp och köra mig till veterinären om jag fick komma dit akut. Och jo det kunde hon sa hon. Jag skulle bara hämta tvätten och sen skulle jag ringa veterinären direkt.
Och jag hann bara ställa ner tvätten på golvet när han plötsligt fick ett krampanfall och föll ihop på golvet med kraftiga ryckningar i hela kroppen. Jag kastade mig ner på golvet till honom och tänkte att nu är det kört.
Men han lugnade ner sig efter en stund och jag skyndade mig att ringa veterinären och under samtalets gång så blev han bara sämre och sämre. Han rusade runt, runt överallt, flåsade och hade stora, stirriga ögon, morrade och hade sig hela tiden.

Först lät det inte som att veterinären hade möjlighet att ta emot oss ikväll men när han hörde hur katten lät så frågade han hur fort vi kunde ta oss dit. Jag sa att vi kan åka på stört så vi är där inom 30 minuter och det lät bra sa han.
Jag tog fram kattburen och la ett badlakan där och placerade en flåsande Findus där i.
Sen gick jag iväg på toa och så hämtade jag en tröja och skulle precis ta på mig skorna och ta honom och gå ut när jag tyckte att han var så väldigt tyst där i buren. Och när jag tog av locket så andades han inte längre.....
Det handlade om ett par minuter bara. Jag har gråtit hysteriskt hela kvällen.
I 12 år har han funnits hos mig och varit mitt stora stöd här i livet. Och nu finns han helt plötsligt inte längre.
Det går inte att med ord beskriva den tomhet han lämnat efter sig.
Hans personlighet var så stor. Det märks inte att jag har två katter kvar, det är som om jag inte skulle ha några husdjur alls. Så stor var han och så stor plats tog han.
Jag förstår inte hur jag ska kunna sova utan att ha honom spinnandes vid min huvudkudde.
Vi stog varandra så nära som en människa och en katt kan göra. Nu känner jag mig halv!