Kattastrofen

Idag när jag gick hem från dagis med David så såg jag en stor skalbagge som kröp efter vägen och då kom jag att tänka på en gång för fyra år sen när jag var på skogspromenad med en kompis hund.
På vägen hem började hon att nosa på en skalbagge som låg på vägen. Men hon bara fnös åt den och skakade på huvudet åt den, som om den ställt henne en dum fråga. Och sen gick hon vidare.
Jag slogs då av tanken att bara den där vägen som skalbaggen kröp på måste kännas oändligt stor för en så liten varelse. Världen som vi ser den är ju stor, men för en så liten varelse måste världen som vi ser den vara lika stor som världsrymden är för oss.