Kattastrofen

Jag börjar allvarligt talat fundera på om jag har fått alzheimers eller nåt.
Nog för att jag varit lite glömsk förut men det här är ju löjligt!
Idag när jag höll på att rensa sms listan på mobilen så ringde hemtelefonen och två sekunder efter att jag svarat så hade jag glömt vad jag höll på med innan jag svarade.
Och nu ikväll skulle vi på utvecklingssamtal om David på dagis. Men när vi kom dit fick jag veta att vi var en halvtimma sen och således gått miste om vårat samtal.  Jag trodde hon skojade med mig men näe, det gjorde hon inte. Och jag började ju fundera och undra vart nånstans det hade felat.
Den lilla post-it-lappen hade jag ju givetvis inte kvar men enligt dagisfröken skulle vi ha haft mötet kl. 18.00.
Och i min mobil hade jag skrivit av rätt tid från lappen iallafall. Men någonstans mellan köket och almanackan (7 steg därifrån) har jag glömt tiden och skrivit fel i almanackan, och skrivit 18.30 istället.
Nåja.. jag kom iallafall ihåg ATT jag skulle dit... det är ju.. alltid en början....

Det här är andra gången jag missar ett inbokat möte på bara några veckor. Men förra gången hade jag tagit fel på dag men rätt tid. Och jag vet att jag har ett annat möte som skulle bokas efter det här utvecklingssamtalet.
Det är bara det att jag minns inte om det var jag som skulle ringa den tanten eller om hon skulle ringa mig för att boka mötet längre.
Jag känner inte igen mig själv längre. Så här flokig har jag aldrig varit förut.
Och det är verkligen inte ett dugg roligt!

Posttraumatisk stress kallade en av mina studiekamrater det här för. Men jag vet inte.
Vanlig depression eller stress överlag... jag har ingen aning.
Men jag hoppas att det går över fort för annars kommer jag inte att jobba på ett demensboende i framtiden utan bli patient där!

Ja det är precis vad jag är nu. Och jag är förbaskat trött och less på en viss skitstövel som jag ställt upp för och hjälpt med saker när han har bett mig. Jag har till och med hjäpt honom utan att han bett om hjälp, för att vara snäll. Och det har jag gjort för att jag lever efter begreppet "behandla andra så som du själv vill bli behandlad."
Och en dag kan det ju faktiskt vara jag som behöver hjälp och då hoppas jag ju att få hjälp tillbaks. 
Men jag har konstaterat att jag har då absolut inte fått samma bemötande tillbaks från honom som jag har varit snäll mot, ställt upp för och hjälpt!

Vi kan ta några praktexempel....

Förra sommaren åkte han på semester och lämnade sin bil på långtidsparkeringen på resecentrum.
Efter bara två dagar var nån och slog sönder sidorutan på bilen och snodde allt han hade i bilen.
Jag upptäckte det här, fotograferade allt och såg till att rutan tejpades för och försökte i över en veckas tid få tag på honom för att meddela honom vad som hade hänt. Under den veckan gick jag till hans bil MINST två gånger om dagen för att hålla koll så inget mer hände med den. Han hade sammanlagt 3 inbrott i sin bil under den där veckan han var på semester och jag var där varje gång och tog hand om hans bil. Plus att jag gick till polisstationen och polisanmälde det som hänt. Det här gjorde jag utan att han hade bett mig om det.
När han kom hem från sin semester fick jag ett tack iallafall. Och det är jag glad för. 

Jag har vid tre olika tillfällen hjälpt honom att skriva CV så att han kan skicka iväg och söka jobb.
För detta har jag också fått ett tack.
Jag har hjälpt honom med vissa inställningar på hans facebook konto och för detta har jag fått ett tack och att han raderade mig från sin vänlista.....

Visst känns min hjälp uppskattad?!
Jag hoppas så innerligt att han en dag blir behandlad på samma sätt som han behandlat mig!
Jag ska nog sluta vara snäll och hjälpsam för man får ändå inget tillbaks.