Och så kom den dagen....
I ca en vecka har jag med en klump i magen väntat på att få veta vilket av dom två husen som ännu inte rivits skulle få sin dödsdom. Det stog mellan 11 och 15. Och det var ju det sistnämnda huset som jag i princip är uppvuxen i. Det har varit väldigt jobbigt att gå till dagis för då går jag förbi där och jag har varit livrädd för att komma och se att dom börjat riva "mitt hus".
Den 22/2 fick 11:an sin dödsdom och jag kunde pusta ut lite. Nummer 15 blev last man standing.
Igår kom dagen som jag bävat så länge för.
När jag var på väg till dagis upptäckte jag att hela 11:an var borta och kvar fanns bara en stor grushög.
Med hjärtat i halsgropen och en gnagande oro i magen gick jag vägen fram för att se om "mitt hus" stog kvar.
Tänk om drömmen jag hade haft under natten var sann?
När jag kom i kurvan kunde jag se huset.... och det betydde att om dom nu börjat riva hade dom inte rivit från den änden. Men den andra änden då? Det var ju där vi bodde och om dom börjat riva från den änden försvann våran lägenhet först av alla. Och när jag kunde se hela huset bara tvärnitade jag och sa: "nej, nej, nej".... *suck*
Dom hade börjat riva......
Där jag en gång hade mitt rum stog nu en stor, gul grävmaskin och tuggade sig igenom huset.
Och då kom tårarna. På sätt och vis var jag glad att jag inte behövde se när dom började riva våran gamla lägenhet. Det skulle ha varit rent outhärdligt att stå där och se, där var vårat vardagsrum, det där var våran balkong, och där min yngsta lillebrors rum och där försvann köket..... men jag hade på sätt och vis ändå velat få ett avsked.
Jag klarade inte av att stå någon längre stund och se på när grävskopan åt upp min barndom så jag gick iväg och hämtade David på dagis istället.
Idag när jag var på väg dit fanns det bara en liten snutt kvar av huset. Jag stog och tittade på när dom var i full färd med att riva den biten. Hela husväggen svajade så fort att grävskopan slog till inne i lägenheterna.
Och medan jag stog där så var det precis som om huset berättade ett sista minne för mig, om en sommardag när jag var liten och var ute på baksidan med mina kompisar och min lillebror. Vi sprang runt där och lekte kottkrig i skogen intill och kastade kottar på varandra med våra kottkastare.
Grävskopan gjorde dödsstöten och huset gick till sin sista vila.
Last man standing
Här bodde jag en gång
Sista snutten kvar 
Min grusade barndom
