Kattastrofen

Jag har länge gått i valet och kvalet om hur vi ska göra med det här med vaccinering mot svininfluensan.
Jag har velat vaccinera mig för att skydda andra som inte kan/får ta sprutan av olika anledningar, men samtidigt har jag inte velat ta sprutan heller. Varför vet jag inte, det är bara min magkänsla som sagt att jag borde skita i det där. Och den här lilla inre konflikten har jag haft ända sen det började pratas om massvaccineringen och det har inte varit lätt. Ena dagen vill jag, andra dagen så njaa.. vi hoppar nog över det där typ. 

Idag när jag pratade med min kusin berättade hon hur sjuk en av hennes studiekamrater blev rätt nyligen. Det började som vilken förkylning som helst och sen fick hon åka in och ut på sjukhuset och det visade sig att hon hade svininfluensan och den slutade med dubbelsidig lunginflammation och hon blev inlagd på infektionskliniken. Och när hon kom hem därifrån så var hon så klen och orkade nästan ingenting.
Bara att gå upp för en trappa var jättejobbigt och hon kunde inte ens prata i telefonen utan att börja kippa efter andan. Och nu fick hon gå runt med en slags visselpipa och blåsa i för att öva upp sin lungkapacitet igen.
Hon hade varit sjuk i 2 veckor och hon var fortfarande inte frisk, så det skulle säkert ta 2 veckor till innan hon var någolunda okej. Och när jag hörde det här så kände jag att näe, jag har varken tid eller lust att bli så sjuk.
Så på Onsdag denna vecka ska här vaccineras!

Nu ikväll när jag lekte med David så la jag mig på magen och han klev upp och satte sig på min rygg.
Jag passade på att med mycket möda och väldigt försiktigt att resa mig på alla fyra med honom kvar på ryggen och så började jag att krypa iväg med honom. Han tyckte det var jättekul och tjoade och skrattade och kläckte ur sig: "Åååå! Kossa!" Tack för det..... :)