Kattastrofen

I ca en vecka har jag med en klump i magen väntat på att få veta vilket av dom två husen som ännu inte rivits skulle få sin dödsdom. Det stog mellan 11 och 15. Och det var ju det sistnämnda huset som jag i princip är uppvuxen i. Det har varit väldigt jobbigt att gå till dagis för då går jag förbi där och jag har varit livrädd för att komma och se att dom börjat riva "mitt hus".
Den 22/2 fick 11:an sin dödsdom och jag kunde pusta ut lite. Nummer 15 blev last man standing.

Igår kom dagen som jag bävat så länge för.
När jag var på väg till dagis upptäckte jag att hela 11:an var borta och kvar fanns bara en stor grushög.
Med hjärtat i halsgropen och en gnagande oro i magen gick jag vägen fram för att se om "mitt hus" stog kvar.
Tänk om drömmen jag hade haft under natten var sann?
När jag kom i kurvan kunde jag se huset.... och det betydde att om dom nu börjat riva hade dom inte rivit från den änden. Men den andra änden då? Det var ju där vi bodde och om dom börjat riva från den änden försvann våran lägenhet först av alla. Och när jag kunde se hela huset bara tvärnitade jag och sa: "nej, nej, nej".... *suck*
Dom hade börjat riva......

Där jag en gång hade mitt rum stog nu en stor, gul grävmaskin och tuggade sig igenom huset.
Och då kom tårarna. På sätt och vis var jag glad att jag inte behövde se när dom började riva våran gamla lägenhet. Det skulle ha varit rent outhärdligt att stå där och se, där var vårat vardagsrum, det där var våran balkong, och där min yngsta lillebrors rum och där försvann köket..... men jag hade på sätt och vis ändå velat få ett avsked.
Jag klarade inte av att stå någon längre stund och se på när grävskopan åt upp min barndom så jag gick iväg och hämtade David på dagis istället.

Idag när jag var på väg dit fanns det bara en liten snutt kvar av huset. Jag stog och tittade på när dom var i full färd med att riva den biten. Hela husväggen svajade så fort att grävskopan slog till inne i lägenheterna.  
Och medan jag stog där så var det precis som om huset berättade ett sista minne för mig, om en sommardag när jag var liten och var ute på baksidan med mina kompisar och min lillebror. Vi sprang runt där och lekte kottkrig i skogen intill och kastade kottar på varandra med våra kottkastare. 
Grävskopan gjorde dödsstöten och huset gick till sin sista vila. 

Last man standing


Här bodde jag en gång


Sista snutten kvar


Min grusade barndom

I Lördags kom David och lutade sig lite så där käckt mot soffan och sa: Bilen är trasig. Batteriet är slut. Och så är det fisk.
Jag: Jaha? Vad är det för fisk då? Strömming, gädda, abborre eller gös?
David: Det är en gös i brummen....

Hela förra veckan hade David lite förhöjd temp men ingen feber. Lite gnällig var han också vissa dagar och på dagis hade han varit hängig en dag. Jag antog att han säkert hade nån förkylning på gång eller nåt sånt så jag väntade bara på att det skulle bryta ut.
På Söndagmorgon när han vaknade var han ganska ilsket röd på högra kinden men det såg mest ut som om han hade rivit sig eller nåt sånt. Och det såg mycket bättre ut några timmar senare så det var väl bara nåt tillfälligt antog jag.

Vi for iväg och tittade på när min systerdotter var på ridtävling och sen åkte vi hem.
På kvällen hade David 38 graders feber men den hade gått över till Måndag morgon. För säkerhetsskull fick han vara hemma från dagis ändå. Jag började fundera på om han kanske hade fått nån allergisk reaktion mot nånting men isåfall mot vad? Under dagen tyckte jag att hans högra kind såg värre ut. Den var ilsket röd igen och nu såg det ut som små blåsor. Bara det nu inte skulle vara svinkoppor.
Samtidigt slog tanken mig att det kanske var vattkoppor så jag började kika på resten av kroppen hans men hittade inga fler utslag. Det var bara på kinden.

Imorse hade han fått lite röda utslag på den andra kinden också och då tänkte jag att det nog var bäst att ringa BVC ändå. Sen blev det en snabbtur upp på jouren där det konstaterades att han hade fått vattkoppor.
Det visade sig nämligen att han hade fått prickar på benen också och dom prickarna fanns inte där i morse när han vaknade för jag kikade på honom då också.
Så nu är det bara att hoppas på att han inte får några fler prickar och att han slipper den hemska klådan.
Än så länge verkar han ganska skonad från allt sånt.  Men det kan ju bli värre.

Jag ska vara ute på praktik i 4 veckor på hemtjänsten här i stan med början den här veckan.
Nu har jag jobbat 3 kvällar i rad och tycker redan att det är jättekul och trivs väldigt bra där.
Min handledare är jättegullig också tycker jag. Hoppas att hon godkänner mig bara. :D
Det var visst en elev som hon inte hade godkänt berättade hon för mig igår. 

Jag har i stort sett levt hela mitt liv på Tallvägen. Förvisso i olika lägenheter och olika hus men ändå.
Den senaste lägenheten jag bodde i när jag bodde hemma hos mamma är ändå den lägenhet som jag minns mest och anser att jag växte upp i.
Nu var det väl ett tag sen men det har ju beslutats att hela Tallvägen och det enda hus som finns kvar på Granvägen också ska rivas nåt tag här. Och före jul började man stängsla in området.
Förra veckan upptäckte jag att dom börjat riva ut allting i lägenheterna på Tallvägen 17.
Och på knappt tre dagar var alla lägenheterna totalt rensade. Inga fönster, ingenting. Soprent.
Det enda som återstår nu är en byggnad med stora, svarta gapande hål rakt igenom där fönstren har suttit, i väntan på att grävskopan ska komma och riva hela huset.

Imorse när jag lämnade David på dagis vid 07.30 tiden såg jag att någon stog på balkongen till våran lägenhet.
Men fönster och allting fanns kvar. Jag förstog ju att idag är det våran lägenhet som får sin dödsdom.
Kl. 09.45 gick jag förbi där igen och då fanns inte ett fönster kvar på framsidan. Inte ens fönstren mellan balkongen och det rum som min lillebror hade. Och jag såg att dom höll på att riva ut det lilla fönstret på sidan i vardagsrummet. Precis där under det fönstret hade mamma sitt akvarium.
Det gjorde så ont i hjärtat på mig att se det här. Det var inte långt ifrån att tårarna kom.
Om några dagar är det helt soprent i alla lägenheterna på Tallvägen 15 också. Sen kommer grävskopan......
Och den dagen då grävskopan börjar riva våran lägenhet bävar jag för.
Den dagen kommer jag att gråta blod. Och jag hoppas att jag hinner fotografera innan lägenheten är helt borta.
Jag vill ha några foton innan jag ser hela min barndom grusas sönder helt och hållet. 

Tallvägen 15

Förra året kom Henri hit med en julgran åt oss, till Davids stora förtjusning.
Så i år har han tjatat och tjatat om att han vill ha en STOOOR julgran. Och det har ju givetvis inte jag nånting emot. Jag tycker det är mysigt att känna lukten av en riktig julgran när man kommer hem. Det känns på nåt sätt, lite hemtrevligare.
Men i år kunde inte Henri få tag på nån gran på grund av all snö i skogen. Och vi har frågat fler personer som inte heller kan få tag på nån.
Vid Preem säljer dom granar för 250 kr och det är lite väl dyrt kanske.
Och ingen av oss orkade släpa fram plastgranen som står längst in, längst bak i skrubben i en ihoptejpad kartong.
Valet stog mellan att vara helt utan gran eller plocka fram den lilla bordsgranen. Det blev bordsgranen.
När David såg den sa han att han tyckte den var ful och den var liten. Sen gick han därifrån och jag fick klä den själv.

Och jag vill inte ha en plastgran!!!!
Det är nästan så jag har lust att gå ut i skogen här på baksidan och norpa mig en gran, även om det så blir en liten bordsgran bara! *muttrar*

Efter den här terminen ser betygen ut så här:

Medicinsk grundkurs = VG
Omvårdnad = VG (om det varit en 7 gradig betygsskala skulle det ha blivit MVG.)
Vård & Omsorg =VG (med chans att höja betyget om jag gör bra ifrån mig på min APU.)
Datakunskap = ??  (Har inte fått betyget än.)  

Tidigare terminer såg det ut så här: 

Engelska A = MVG
Engelska B = VG (snubblade på mållinjen pga den sista uppsatsen)
Svenska A = MVG
Svenska B = MVG (och jag var en av de få under min lärarinnas karriär som fått MVG på nationella provet.)
Historia  A = MVG
Samhälle A = G (det var roligare att lyssna på läraren när han höll låda än att skriva proven.)
Religion A = G  (pga många orsaker! bättre lärare behövdes bland annat.)
Matte A = G (pga det höga tempot. Det är svårt att lära sig något när man byter kapitel efter en vecka.)

Torsdagen förra veckan åkte David på magsjuka på eftermiddagen. *suck och puff*
Men det var ju inte direkt oväntat. Det går magsjuka på hans dagis just nu.
Och är det nån som bara säger ordet "magsjuka" så åker jag på skiten direkt. Det slår aldrig fel.
Det blev vitpeppar och handsprit i mängder för min del.
Och tro det eller ej, men jag klarade mig från magsjukan... i en hel vecka....
I lördagsmorse klockan sex var det kört. Då fick jag campa på golvet i tv rummet öå en luftmadrass tills att kroppen sa ifrån på grund av smärtor överallt.
Själva magsjukan gick väl över rätt fort men jag är klen som bara den fortfarande.
Inte vill jag rivstarta magen heller så jag lever på nyponsoppa, blåbärsoppa och smörgås.
Och smörgåsarna är jag inte speciellt förtjust i att äta för jag börjar må illa för varje tugga. :(
Det lär väl ta en vecka för mig att bli normal igen.
Jag som absolut inte har tid att bli sjuk nu. Vi har prov på onsdag!

Jag börjar allvarligt talat fundera på om jag har fått alzheimers eller nåt.
Nog för att jag varit lite glömsk förut men det här är ju löjligt!
Idag när jag höll på att rensa sms listan på mobilen så ringde hemtelefonen och två sekunder efter att jag svarat så hade jag glömt vad jag höll på med innan jag svarade.
Och nu ikväll skulle vi på utvecklingssamtal om David på dagis. Men när vi kom dit fick jag veta att vi var en halvtimma sen och således gått miste om vårat samtal.  Jag trodde hon skojade med mig men näe, det gjorde hon inte. Och jag började ju fundera och undra vart nånstans det hade felat.
Den lilla post-it-lappen hade jag ju givetvis inte kvar men enligt dagisfröken skulle vi ha haft mötet kl. 18.00.
Och i min mobil hade jag skrivit av rätt tid från lappen iallafall. Men någonstans mellan köket och almanackan (7 steg därifrån) har jag glömt tiden och skrivit fel i almanackan, och skrivit 18.30 istället.
Nåja.. jag kom iallafall ihåg ATT jag skulle dit... det är ju.. alltid en början....

Det här är andra gången jag missar ett inbokat möte på bara några veckor. Men förra gången hade jag tagit fel på dag men rätt tid. Och jag vet att jag har ett annat möte som skulle bokas efter det här utvecklingssamtalet.
Det är bara det att jag minns inte om det var jag som skulle ringa den tanten eller om hon skulle ringa mig för att boka mötet längre.
Jag känner inte igen mig själv längre. Så här flokig har jag aldrig varit förut.
Och det är verkligen inte ett dugg roligt!

Posttraumatisk stress kallade en av mina studiekamrater det här för. Men jag vet inte.
Vanlig depression eller stress överlag... jag har ingen aning.
Men jag hoppas att det går över fort för annars kommer jag inte att jobba på ett demensboende i framtiden utan bli patient där!

Ja det är precis vad jag är nu. Och jag är förbaskat trött och less på en viss skitstövel som jag ställt upp för och hjälpt med saker när han har bett mig. Jag har till och med hjäpt honom utan att han bett om hjälp, för att vara snäll. Och det har jag gjort för att jag lever efter begreppet "behandla andra så som du själv vill bli behandlad."
Och en dag kan det ju faktiskt vara jag som behöver hjälp och då hoppas jag ju att få hjälp tillbaks. 
Men jag har konstaterat att jag har då absolut inte fått samma bemötande tillbaks från honom som jag har varit snäll mot, ställt upp för och hjälpt!

Vi kan ta några praktexempel....

Förra sommaren åkte han på semester och lämnade sin bil på långtidsparkeringen på resecentrum.
Efter bara två dagar var nån och slog sönder sidorutan på bilen och snodde allt han hade i bilen.
Jag upptäckte det här, fotograferade allt och såg till att rutan tejpades för och försökte i över en veckas tid få tag på honom för att meddela honom vad som hade hänt. Under den veckan gick jag till hans bil MINST två gånger om dagen för att hålla koll så inget mer hände med den. Han hade sammanlagt 3 inbrott i sin bil under den där veckan han var på semester och jag var där varje gång och tog hand om hans bil. Plus att jag gick till polisstationen och polisanmälde det som hänt. Det här gjorde jag utan att han hade bett mig om det.
När han kom hem från sin semester fick jag ett tack iallafall. Och det är jag glad för. 

Jag har vid tre olika tillfällen hjälpt honom att skriva CV så att han kan skicka iväg och söka jobb.
För detta har jag också fått ett tack.
Jag har hjälpt honom med vissa inställningar på hans facebook konto och för detta har jag fått ett tack och att han raderade mig från sin vänlista.....

Visst känns min hjälp uppskattad?!
Jag hoppas så innerligt att han en dag blir behandlad på samma sätt som han behandlat mig!
Jag ska nog sluta vara snäll och hjälpsam för man får ändå inget tillbaks.

Igår var jag på inskrivning hos barnmorskan för att jag är gravid i vecka 12.
Men bara några timmar senare hände det som inte får hända.
Jag fick en störtblödning helt plötsligt och fick åka ambulans in till sjukhuset där det konstaterades att jag fått missfall.
Jag fick ligga kvar över natten för observation och fick gå igenom en massa undersökningar och sånt.
Idag har jag fått komma hem och nu är det väl mest den psykiska delen som är värst.

En liten dikt jag lånat och ändrat två ord.

Det kom ett bud från himlen,
från Skaparen sänd.
Han meddelade att stjärnan,
för mitt ofödda barn nu är tänd.
Att Regnbågen är redo,
och grinden öppen står.
Och himlens alla änglar,
skall följa när det går.